Två starka viljor. Osså jag.
Jag ska ta ett cenario ur mitt liv som är för mig rätt tålamodsprövande.
Hem från jobbet, vill verkligen vara ute för det är finväder. Flickorna precis hämtade på dagis av Krille.
Jag: Tjejer, nu är vi ute en stund innan vi går in och äter.
Där börjar det, i samma sekund jag hör mig själv säga meningen så tänker jag "din idiot, vad äre du säger??"
Det är försent.
J- NEJ, jag vill äta.
L - Jag vill vaja ute mamma, räva i sannlådan.
Där står jag. Mitti. Vill inget hellre än att marken under mig plötsligt öppnar sig och gör ett stort hål under mina fötter, bara för mig. Men nej, önskningar vet vi ju hur det är med. Dom faller inte in. Inte heller denna.
J- Jag SKA äta. NU. Jag är ju hungrig.
Redan nu vet jag vad jag har framför mig, de här kommer ta tiiid. Och det kommer inte bli så mkt tid över för att räva i sannlådan, eller till att äta mat. För det är ju inte bestämt ännu vad vi ska göra.
I detta nu så måste jag bestämma VEM som ska få grina hjärtskärande och få mig att framstå som den absolut sämsta mamman i hela världen. Vem ska jag göra olycklig?
Ja det är frågan.
Jag vet måånga enkla knep för att få dom att göra precis som jag vill, men med mitt sinne för barnuppfostran och för hur jag tycker att det ska vara och hur jag tycker att mina små ska formas för livet så tar jag inga enkla knep. Jag skulle kunna säga, Ok, J om vi är ute och leker en stund och sen går in och äter så får du mysa med mig och godisskålen ikväll. Eller: Ok, L om vi går in och äter nu så får du godis till efterrätt.
Det går ju hem, såklart. Vem nappar inte på godis när man är 2 och 4 år?? Eller 33??
Men nej sörru, så lätt gör jag det inte för mig. Vi äter godis på lördagar och inget annat.
Så det är bara att ta striden.
Jag: men om vi går in och äter nu L så är vi mätta i magen sen och kan gräva jäääättemycket, ellerhur??
L: NEJ!
Jag: J om vi är ute en stund så är vi ÄNNU mer hungriga sen och kan äta jättemycket!
J: Jag kan inte bli hungrigare än nu.
Ok, nu är det liksom slut på alternativ och hålet i marken än mer önskat. Såklart fylls inte min önskan. Nu heller.
Vad är viktigast?? Mat elelr utelek?? Ja det är frågan, jag vet ju att dom precis innan Krille hämtade dom så åt dom mellanmål så dom är inte utsvultna. Det är mer att man ska få som man vill i det här läget. Vem ska få som hon vill idag? Det är frågan.
Jag tycker också att bara för att man är äldst så ska man inte ha nån förtur framför lillasyster. Det mina vänner är otroligt svårt att hantera så ofta som man vill!
Hursom, vi går in och äter till L:s stora förtvivlan, hon blir ju såklart jätteledsen och har svårare att förstå tidspersprktivet Snart ska vi gå ut igen än vad J har...
Såklart äter J yttepytte liiite och blir mätt på nolltid....
Här är det nästan slut på tålamod.
Jag skulle vilja uttrycka mig: Men GEEEERE!! Men mina flickor är inte så bekanta med den typen av kommunikation. Jag kan inte hellern säga: men det skiter man väl i? fast jag tänker tanken ibland, det kan inte ta ifrån mig =))
Iallafall, vi äter och nu är stunden inne när vi ska gå ut igen. Men då sörru, vill inte L det. Nehe, för hon vill mysa med nappen och Hugo minsann. Och skiter fullständigt i oss andra och sannlådan där hon skulle räva. Det va ju då, ellerhur??
Nu är det jag och J som vill gå ut, och inte L.
Jag. Men du, ska vi inte gå ut en stund och gräva med din taktor då?
L: Nej, Huuugo! (=Sova)
J: Men kom nurå grininge!!
Jag: J, säg inte så. L är trött. J ger mig arga blicken .
Ok, då stannar vi inne då
J: Men åååhh.
Jag: Ja men vi kan inte lämna L inne själv.
I samma stund förstår jag själv vad det är jag sagt.
Såklart vi kan i J.s värld. Vad är problemet liksom??
Ja vi stannar inne och båda barnen gråter. J för att hon inte får gå ut, L för att hon är trött...
Alla somnar skönt och det är nog bara mamman som tänker på det här efteråt.
Hem från jobbet, vill verkligen vara ute för det är finväder. Flickorna precis hämtade på dagis av Krille.
Jag: Tjejer, nu är vi ute en stund innan vi går in och äter.
Där börjar det, i samma sekund jag hör mig själv säga meningen så tänker jag "din idiot, vad äre du säger??"
Det är försent.
J- NEJ, jag vill äta.
L - Jag vill vaja ute mamma, räva i sannlådan.
Där står jag. Mitti. Vill inget hellre än att marken under mig plötsligt öppnar sig och gör ett stort hål under mina fötter, bara för mig. Men nej, önskningar vet vi ju hur det är med. Dom faller inte in. Inte heller denna.
J- Jag SKA äta. NU. Jag är ju hungrig.
Redan nu vet jag vad jag har framför mig, de här kommer ta tiiid. Och det kommer inte bli så mkt tid över för att räva i sannlådan, eller till att äta mat. För det är ju inte bestämt ännu vad vi ska göra.
I detta nu så måste jag bestämma VEM som ska få grina hjärtskärande och få mig att framstå som den absolut sämsta mamman i hela världen. Vem ska jag göra olycklig?
Ja det är frågan.
Jag vet måånga enkla knep för att få dom att göra precis som jag vill, men med mitt sinne för barnuppfostran och för hur jag tycker att det ska vara och hur jag tycker att mina små ska formas för livet så tar jag inga enkla knep. Jag skulle kunna säga, Ok, J om vi är ute och leker en stund och sen går in och äter så får du mysa med mig och godisskålen ikväll. Eller: Ok, L om vi går in och äter nu så får du godis till efterrätt.
Det går ju hem, såklart. Vem nappar inte på godis när man är 2 och 4 år?? Eller 33??
Men nej sörru, så lätt gör jag det inte för mig. Vi äter godis på lördagar och inget annat.
Så det är bara att ta striden.
Jag: men om vi går in och äter nu L så är vi mätta i magen sen och kan gräva jäääättemycket, ellerhur??
L: NEJ!
Jag: J om vi är ute en stund så är vi ÄNNU mer hungriga sen och kan äta jättemycket!
J: Jag kan inte bli hungrigare än nu.
Ok, nu är det liksom slut på alternativ och hålet i marken än mer önskat. Såklart fylls inte min önskan. Nu heller.
Vad är viktigast?? Mat elelr utelek?? Ja det är frågan, jag vet ju att dom precis innan Krille hämtade dom så åt dom mellanmål så dom är inte utsvultna. Det är mer att man ska få som man vill i det här läget. Vem ska få som hon vill idag? Det är frågan.
Jag tycker också att bara för att man är äldst så ska man inte ha nån förtur framför lillasyster. Det mina vänner är otroligt svårt att hantera så ofta som man vill!
Hursom, vi går in och äter till L:s stora förtvivlan, hon blir ju såklart jätteledsen och har svårare att förstå tidspersprktivet Snart ska vi gå ut igen än vad J har...
Såklart äter J yttepytte liiite och blir mätt på nolltid....
Här är det nästan slut på tålamod.
Jag skulle vilja uttrycka mig: Men GEEEERE!! Men mina flickor är inte så bekanta med den typen av kommunikation. Jag kan inte hellern säga: men det skiter man väl i? fast jag tänker tanken ibland, det kan inte ta ifrån mig =))
Iallafall, vi äter och nu är stunden inne när vi ska gå ut igen. Men då sörru, vill inte L det. Nehe, för hon vill mysa med nappen och Hugo minsann. Och skiter fullständigt i oss andra och sannlådan där hon skulle räva. Det va ju då, ellerhur??
Nu är det jag och J som vill gå ut, och inte L.
Jag. Men du, ska vi inte gå ut en stund och gräva med din taktor då?
L: Nej, Huuugo! (=Sova)
J: Men kom nurå grininge!!
Jag: J, säg inte så. L är trött. J ger mig arga blicken .
Ok, då stannar vi inne då
J: Men åååhh.
Jag: Ja men vi kan inte lämna L inne själv.
I samma stund förstår jag själv vad det är jag sagt.
Såklart vi kan i J.s värld. Vad är problemet liksom??
Ja vi stannar inne och båda barnen gråter. J för att hon inte får gå ut, L för att hon är trött...
Alla somnar skönt och det är nog bara mamman som tänker på det här efteråt.
Kommentarer
Postat av: cia
Det är munkavel som gäller!
kram
Postat av: sis
Snyggt du har fått =)
Trackback
